Resa till Speyside år 2003

Reflexioner från Speyside och resan den

Stjärnstrands taxi, Kustpilen och plötsligt satt vi, 12 whiskyakademiker, på A Hereford Beefstouw, Kastrup, med en Sort Guld framför oss. Akademins egen härnad i Västerled hade börjat. Flygplatsens egen whiskybutik var en besvikelse. Vi väntade på bättre tider, på bättre platser. Och de skulle komma!

På väg till Heathrow fick vi den första obligatoriska kycklingen nedsköljd med Stella Artois och innehållet i två fyrkantiga flaskor, Johnnie Walker – Red Label. Det gällde att starta lågt – att skaffa sig en lämplig referensram. (Det är tveksamt om man kan komma längre ner som konnässör.) Några ledamöter smög generat ner gratisspriten i fickan, som en sista reserv, eller något att ta hem och bjuda oinitierad granne på. Hastig promenad på en av Europas största flygplatser mot planet till Aberdeen och så var det dax för den andra obligatoriska kycklingen, men bara en fyrkantig flaska. Vi var ju i Skottland!

När vi satt våra fötter på Skottlands jord stod en startklar taxi och väntade. Curator amicis, Lennart, idoga kontaktarbete skördade frukter omedelbart. En gemytlig chaufför lotsade akademins ledamöter på slingriga mörka vägar ca 10 mil in i det magiska Speyside. Efter ett par gupp som satte huvudet på rätt plats på ryggraden stod vi i hotellobbyn i The Dowans Hotel i Aberlour. Vi var framme och efter ett par djupa nyfikna snabblickar i den jaktdekorerade receptionen styrde vi kosan till den första baren. Ja, så skall en bar se ut. Här i whiskyns förlovade land trängdes en 18-årig Macalllan med en 25-årig Glenfarclas som i sin tur var granne med en 21-årig The Glenlivet. Flera tappade hakan, ögon tårades och ett stönande hördes: ”Det var som fan!”. Det blev både två och tre smakprov innan det blev dags för en mycket god middag. Mörkret föll och tröttheten från resan tog ut sin rätt i de sköna och lagom hårda sängarna. Snart vilade lugnet över The Dowans. Akademikerna var på plats.

Ny dag! Hela akademin åt en gemensam typisk engelsk bastant frukost med spegelägg, äggröra, blodkorv, märkliga cirkelkorvar, bacon, svamp, stekta tomater nedsköljda med gott kaffe och rostat bröd som lämpligt tilltugg. Stämningen var förväntansfull. Efter lite småspråk stod redan taxin och väntade med kosan ställd på The Glenlivet. Vi var på väg mot vårt första destilleri för Single Malt!

Vi mötte Dennis!! En jovialisk lite pyknisk person, troligen engelsman från början, som hade en välmodulerad röst och talade en så tydlig engelska att vi kände oss alla som i det närmaste nabor. Han tog oss med på en välplanerad vandring genom de olika faserna i framställningen av whisky eller som han uttryckte det ”From barley to bottle”. Vi stannade och verkligen beundrade de stora lökformade destilleripannorna i vacker välputsad koppar. Imponerande. Den första destilleringen gjordes i en lite större panna än den andra och destillaten hamnade i en vackert utformad liten kontrollstation, också i koppar, där chefen med jämna mellanrum kontrollerade att de hemliga gränserna hölls. Den gedigna rundvandringen slutade i lagringsutrymmena med utsikt över Josiés Well, den ständigt rinnande källa som The Glenlivet fick sitt fina vatten ifrån. Andra destilleriers källor må sina, men Josiés var helt skapad för att tillfredsställa en av mänsklighetens små svagheter, att dricka god whisky.

Det var en fascinerande syn, dessa lagerlokaler, som hade en ganska grå/svart framtoning till det yttre, beroende på en svamp som gillade whiskyluften och det fanns verkligen någon slags promille i luften. Varje fat betalade årligen 2-3 % till Angel’s share. Sammantaget gör detta 1 000 000 avdunstade liter i luften varje år i Skottland. Vid denna upplysning började de flesta akademiledamöterna hyperventilera, och en viss upprymdhet började märkas.

Efter promenaden var det dags att säga ”Hello” till George Smith, grundaren av The Glenlivet, som myndigt tittade ner på besökarna från sin plats ovanför den öppna spisen i hallen på väg till ett av destilleriets särskilda provningsrum för prominenta gäster. För det var vi faktiskt. Ett slags bibliotek med djupa bekväma fåtöljer och ett bord med de bästa av The Glenlivets drycker. Det var en imponerande syn. Väl nedsjunkna i fåtöljerna njöt nu ledamöterna av dagens första whisky och vi fick generöst ta vår del av det som bjöds. Vi tackade Dennis, som hela tiden servade oss med utsökt whisky och väl inövade kunskaper. Själv drack han bara vatte, något som destilleriets provningsledare alltid gjorde.

Efter att ha ätit en lätt lunch och inhandlat diverse frestande godsaker i The Glenlivet’s shop så var det dags för avfärd med taxi till nästa destilleri – Glenfarclas. Vid deras infart var det flaggat med svenska flaggan, som gjorde att vi kände oss mycket välkomna. Glenfarclas bjöd oss också på en genomgång av destilleriet. Och här fick vi en nyttig repetition av produktionschefen som visade sig vara en äkta skotte med tillhörande dialekt. Efter rundvandringen togs vi omhand av marknadschefen Rebecca. Hon tog oss med till ett ytterst elegant provningsrum som var uppbyggt av en gammal fartygssalong, lämplig belysning och sex (6) olika sorter, varav en cask, med höjdpunkterna 25 och 30 år. Akademins ledamöter satt runt ett ytterst väldukat bord, iklädda representativa tröjor, seriösa och väntande. Säkert en imponerande syn för vår provningsledare. Och hon kunde verkligen beskriva vad vi doftade och smakade. Hennes språk var blommande som en Lowland, traditionsrikt som en Highland och smakrikt som en Islay. Här hade vi alla mycket att lära. Våra frågor stimulerade Rebecca till ytterligare verbala höjder. En minnesvärd stund i sanning. Kanske den bästa på hela resan. Vi fick en stor och vacker spegeltavla till vårt klubbrum!! Lennart förvaltade gåvan med stor omsorg. Den kom hem utan minsta skråma.

Dagen avslutades med en akademimåltid på hotellet med efterföljande nattfösare från barens rika sortiment.

Efter den stärkande och rikliga frukosten startade vi fredagen på Speyside Cooperage, som är ett tunnbinderi där man tar hand om de bourbon- och sherryfat som skall användas till lagring av whisky. De reparerades och kontrollerades noga att de var täta. Det var ett hantverk som krävde både styrka och skicklighet. Med en handslägga ersattes gamla ringar med nya. Allt i ett högt tempo. Vår högerhänte guide, som själv jobbat i fabriken i många år, uttryckte sig så här på frågan om det inte gav yrkesskador, allt detta hamrande och slående: ”My left side is calm but my right side steadily tells me something.” Lite poetiskt kanske, men fullt förståeligt när man såg produktionen. Det var ett mycket värdefullt besök och allt mer började akademiledamöterna förstå varför single malt har det pris det har.

Efter denna nya kunskap var nästa mål den lokala puben Mash Tun i Aberlour. På en tavla vid entrén välkomnades gäster, hundar och välartade barn. Vi tyckte att en akademiledamot klart platsade i denna lokal atmosfär. Det var intressant att ha besökt en lokal lokal trots att inte maten var den allra bästa. Därefter en rask promenad till Aberlour Destillery, som låg intill en liten å som rann ut i floden Spey. Vi tog en rejäl promenad i den natursköna omgivningen och studier av ett litet lokalt vattenfall, växtlighet, bl a några spännande trädarter som tydligen planterats in. Aberlour är ett litet mindre, men välskött destilleri. Efter rundvandringen och den obligatoriska provningen, där i första hand en cask, Aberlour a’bunadh på 59,8 %, vann ledamöternas gillande, kom en överraskning. Destilleriet hade en spännande specialitet. I provningssalen fanns två tunnor, ett bourbonfat och ett sherryfat, med whisky. De ledamöter som ville ha en egen flaska, egen signerad etikett och sitt namn inskrivet i en särskild bok kunde för egen hand pumpa in de ganska mörka, men välsmakande dropparna i en egen flaska och försegla. Några ledamöter tog chansen. Att ha en helt egenhändigt tappad whisky av yppersta klass i hemmets allra heligaste skrymsle är säkert inte helt fel.

På kvällen for vi med taxi till Craigallachie Hotel och en god middag som beställts redan på Kustpilen. Vi hade då kryssat i en meny, där den ena läckerheten efter den andra fanns, trots att Lars hade hotat med tvångssmakning av Haggis. Det blev inte så, utan det blev en läcker måltid, där egentligen bara en önskad dogfish saknades – vad det nu kunde vara. Det funderar vi fortfarande på. Kvällen avslutades på hotellets berömda bar med ca 350 olika sorter att testa. Vi klarade inte av alla, men försökte. Själv tränade jag ”nosing” med en Rosebank (ja, ja, det är en Lowland, och en blommig sådan) av 1989. En spaning som vi gjorde var att det börjar bli vanligt att på etiketten informera om när whiskyn lagrades på fat och när den tappades i flaska. Alltså någon slags årgångswhisky. Min Rosebank tappades 2002, alltså ca 13 år och var så smakrik att man riktigt fick krama glaset för att få ut de sista dropparna. Vi hade också en lärorik diskussion med en ytterst trevlig bartender. På frågan vilken whisky han värderade högst, blev svaret: Glenrothes. Namnet hade ingen hört och inte heller sett den lite bulliga flaskan. (Men vi hittade den på Heathrow, årgång 1989, buteljerad och signerad 2000. Time for nosing!)

På lördagen for vi till Elgin för kulturbesök. Vi startade med Johnstons spinneri, där vi fick en fin rundvandring med en förstklassig guide och insikt i hur man får fram de mest utsökta kashmirprodukter. Nog var ledamöterna lite fundersamma för spinneriet och tyckte sig förflyttade ett antal år tillbaka i tiden med alla mekanik och kugghjul. Hursomhelst så var varorna av yppersta klass och priserna därefter, men det var en och annan ledamot som köpte någon liten muta med sig hem. Vi tittade på den gamla katedralen, eller rättare vad som var kvar av den, strosade i det vackra höstvädret i stan, besökte en berömd whiskybutik och tog oss sedan med taxi, den allestädes närvarande, till kusten där vi studerade tidvatten och skymtade Iverness, kände Österhavets vind – men ingen direkt hemlängtan, besökte sedan, i Dufftown, en av de mest stillsamma festivaler som skådats sedan festivalernas födelse.

Hemma på The Dowans så startade kvällen med en verklig högtidsstund. Efter ett initierande och mycket vederkvickande besök i baren hamnade vi framför den sprakande brasan för en sammanfattning av vår resa, söndag var ju hemresedag. Alla ledamöterna fick kort sammanfatta sina intryck. Efter praesidens (praeses) inledning startade Uno med sina reflektioner, vilket angav tonen för en verkligt fin kamratstund. Funderar man på kärnan i vad alla sa kan man faktiskt sammanfatta detta i vårt valspråk Cognitio et Amictia, för det var just kring dessa båda begrepp som de samlade erfarenheterna verbaliserades. Avslutningsvis hyllades vår reseledare av praesidens och hela akademin genom att bl a en vacker sandstensfärgad Aberlourtröja överlämnades som ett minne och ett tack för en alldeles fint planerad och genomförd resa. Lite kuriosa i sammanhanget var att när vi skulle bestämma storleken på Lennarts tröja invigdes en kvinnlig försäljare i avsikterna och hon åtog sig att avgöra den storlek som så att säga reseledaren gick in i. Hon förföljde det intet ont anade offret under en stund och gjorde en del mätningar och kroppsliga iakttagelser, gav sitt förslag och, som det senare skulle visa sig, föreslog det bästa valet.

Kvällen avslutades med en ytterst god middag och en fin stund i baren där ledamöterna tog sista chansen att avsmaka en valfri god whisky av en verkligt gammal årgång. Själv fastnade jag för en Macallan, 18 år. Testa den någon gång!!

Avresedagen var inne och vi hade tur med vädret. Landskapet var böljande vackert, ljungen var flammande röd och de fridsamma korna och de allestädes närvarande fåren gav det intryck som vi ville ha med oss sist på näthinnan från Skottland. Magnifikt!

Planet från Aberdeen avgick i perfekt tid. Den tredje kycklingen som cateringbolaget Delfi mördat gick åt och på planet från Heathrow hade den fjärde också fått plikta med sitt liv. Undrar om inte Jan Christer med svåger skulle ha en marknad här för att på något sätt variera menyn för Brittish Airways, som annars skötte sig bra.

Vi landade lugnt och vackert på Kastrup, väskorna hämtades ut och Anders hade avslöjat till undertecknad att, något särskilt, troligen, var på gång. Och det var det verkligen! När vi passerat det sista hindret, pass och tull, mot det markburna transportsystemet Kustpilen, stod två vänner till Anders och hejdade oss, önskade oss välkomna hem och med en stor bricka med tre olika slags Whisky framför sig. En fantastisk överraskning och ett verkligt utropstecken på resan. Meningen var att vi skulle ha examen och göra en provning på stående fot. Det var inte lätt, men ledamöterna ansträngde sig och ansträngde sig och misslyckades. Det var bara tre ledamöter som bestod provet. Reseledare Lennart – alla rätt, följd av Bo och Bengt. Övriga får anses som icke fullt godkända. Men denna senare grupp visade sin storsinthet, fast det sved lite, lite, genom en högljudd gratulation till segrarna varvid två danska poliser visade sitt intresse. De lugnades dock ner omedelbart, säkert beroende på ledamöternas aktningsvärda och stilfulla uppträdande in i det sista. Ett antal bortförklaringar hördes från förlorarna. Anders ska ha mycket beröm för sitt kreativa infall.

Kustpilen var inte på sitt bästa humör, utan krånglade en del med försening som följd. Men vi kom hem med Stjärnstrands hjälp och ytterst belåtna med vår första längre whiskyresa. Men, vi planerar redan nästa resa . . . .

Inge Carlström
Praesidens, primus inter pares