2008-10-13--15
Plats: Ballindalloch, Speyside, Skottland
Lennart Larsson

Det är en härlig känsla att se dropparna samlas i kannorna!

Värderade ledamöter i akademin. 

Salve och Glad vår (för nu kommer den)! 

Så har vi besökt The Long Island, Färjestaden, Hotell Skansen och Stefan Norén! Och det var verkligen något för en whiskylover. Stefan hade gjort upp ett specialerbjudande och till ett förhållandevis billigt pris fick vi uppleva att han levde upp till sitt rykte. 

Vi var 10 personer, 6 ledamöter och 4 gäster, som samlades den 19 april i hotellvestibulens chippendalemöblemang till ett glas mousserande, samt en presentation av hotellet och gäster. Vi fick en föraning om vad som skulle ske. 

Men det hade hänt en del under färden som är värt att notera. Primus inventor hade gjort ett verkligt fynd som låg förborgat i hans rymliga väska. Då jag hade turen att sitta i samma baksäte som denne vår nuvarande förste spanare bjöds det på en verklig raritet: En Caol Ila med finish på cognacsfat. Den var en upplevelse. Enligt mina smakceller och luktnerver fick jag två kickar. Den första var en mjuk, fint sötvaniljig, blommande och djupt mogen whiskysmak följt på en vänligt dämpande rökig smekning som varade lääääänge, nästan dubbelt så länge. Det var en start på en resa det! (För att lugna oroliga så fick alla chans att uppleva samma sensation senare under kvällen.). Härmed uppmanar jag Primus inventor att om chans finns – köp upp ett antal – undertecknad står först i kön på en butelj. 

Sen vår första kontakt med Stefan i Ystad hade hans sortiment ökat. Det var nu upp i 922 sorter. (Med undantag av en privat samlare som har 2 600 i sitt bibliotek så har nu Hotell Skansen den största öppna whiskybaren i den kända världen och är därmed klart kvalificerad till Guinness rekordbok för 2007.  The Academy was there just on time!! 

Efter en väl komponerad trerätters-meny var det dags att sikta in sig på trappan ner till KÄLLAREN – en väl anpassad arkitektonisk skapelse. Bakom glasdörrar fanns de då där – de utvalda 922. Vi kunde tyvärr inte smaka alla, men framdukat på provningsbordet i källaren stod 5 väl utvalda Bruichladdich. Andra tjänstemän i Akademin kommer att redogöra för de olika sorterna. Jag noterar bara att de flesta var från speciella numrerade cask och gav en extraordinär nostalgisk vision av vårt besök på Islay. Eja vore vi där!  

Stefan var en utomordentligt kunnig, fokuserad guide i whiskyvärlden. Vi fick t.o.m. känna doften av den berömda vrakwhisky och hålla en ännu inte öppnad och förseglad flaska i skälvande händer. Men den var nog mest ett samlarobjekt, då dylukten var för genomträngande för att locka till smakprov. 

Den provning som vi fick delta i har, för mig, bara en konkurrent, Rebeckas på Glenfarclas. De hade samma koncept: Mycket kunnig och charmig ledare, god miljö, stämning och framför allt god whisky. 

Vi njöt! Och Vi njöt! Och vi njöt för säkerhets skull en gång till! 

För att tacka för oss överlämnade vi ett specialdesignat Diplom. Det blev uppskattat. Vår provningsledare lovade att genast rama in det och visade på platsen där det skulle hänga. Vi kommer säkert att åka dit för att kontrollera. 

För att inte göra icke deltagande akademiledamöter alltför jaloux avslutar jag beskrivningen med att vi gjorde ett barbesök och sedan av någon underlig anledning så var samtliga i Primus inventors rum. Tänka sig! 

Ärade akademiledamöter med stora hedersbetygelser önskar jag Er  

En varm och skön vår!

Vale! 

Praeses

Den 5:e Whisky Live mässan i London hölls den 11 - 12 mars 2005 i Royal Horticultural Halls vid Vincent Square. Allt var utsålt sedan länge och det var ingen idé att komma dit utan biljett. Mässlokalen är en stor öppen hall med biutrymmen för café och garderob. Masterklass höll till i intilliggande konferenslokaler. På mässan fanns, om inte alla, så de flesta destillerierna i Skottland representerade med eget folk eller med återförsäljare. Dessutom fanns irländska, amerikanska, japanska whisk(e)y-tillverkare här. Och även ett svenskt whiskydestilleri för första gången, nämligen Mackmyra som förutom att ha ett eget stånd med provsmakning och information, också genomförde en Masterklass på lördagen.

Whiskymässan skulle öppna kl 14.00 den 11 mars, men redan en halvtimma före var det en lång kö av förväntansfulla whiskyälskare utanför mässlokalen. Väl inkommen, var det sedan att med det vid entrén erhållna whiskyglaset, att ge sig ut i vimlet bland alla utställare och besökare och börja provsmaka och resonera med representanter från destillerier och återförsäljare. Massor med folk och en härlig stämning. Jag inriktade mej till en början att få kontakt med destillerierna på Islay och Jura som 13 stycken av våra ledamöter i Lister-akademin ska besöka i augusti i år. Jag fick jättefin kontakt med flera av dem som hälsade oss välkomna dit och gav löften att vi kommer att bli väl mottagna. Alla destillerier hade inte eget folk på plats utan var representerade av återförsäljare, så av dom kunde jag bara ytligt diskutera vårt besök med. Adresser och telefonnr kollades.

Under vandringen i mässlokalen så träffade jag den gemytlige Dennis som var vår guide när akademin besökte Speyside och The Glenlivet år 2003. Han blev jätteglad att se mej och mindes mycket väl vår grupp när han såg min akademitröja som jag bar på mässan. Dennis berättade att han numera också arbetar för flera av destillerierna som ingår i Chivas Brothers-gruppen - Stratisla, Glen Grant, Aberlour, The Glenlivet, m fl. Han hälsade till alla i akademin och bjöd frikostigt på fin Single Malt.

I Bowmore's stånd fanns även Auchentoshan och Glen Garioch samt deras ägare - det japanska Suntory Group. Efter att ha fått namn på kontaktperson i Bowmore som är ett av de åtta destillerierna vi ska besöka i augusti, så kom jag i samspråk med en japan, mr Keita Minari, planning and research manager i Suntory, bosatt i Glasgow. Förutom att han gav mej en fin pikétröja och en del info-material så bjöd han in mej på en provning av japansk whisky som han skulle hålla på lördagen den 12:e på förmiddagen i The Vintage House - Londons största whiskybutik med mer än 1300 Single Malts.

Under fredagen hölls 7 Masterclasses och under lördagen 6. Jag hade anmält mej till "Vertical tasting of The Balvenie" - en whisky som jag gillar och ville lära mej mera om. Provningen hölls av mr Brian Kinsman - master blender vid William Grant's (ägs av Glenfiddich). Brian berättade att han kommer att efterträda nuvarande Distillery Manager när denne senare i år går i pension. Brian har arbetat parallellt i 4½ år med sin chef för att lära sig konsten och hemligheten med att göra denna speciella Single Malt. Denna Masterklass var också utsåld sedan länge, vilket betydde att vi var 72 personer som deltog varav ett 10-tal kvinnor. En, som jag tyckte, mycket spännande provning som pågick i en timma.

Sju glas med The Balvenie-whisky i fanns framför var och en. Samtliga glas hade en glasbricka på sig. Inget fick dunsta! De sorter och årgångar vi provade var:

1. New make - en ung whisky utan färg och med en alkoholhalt på 70.3 %
2. 1998 ca 6-7 år gammal, 65 % (ganska så kryddstark)
3. 1994 sherrylagrad i amerikanska ekfat, doublewood, 59 %
4. 1994 sherrylagrad i nya europeiska ekfat, doublewood, 59 % (godare än 3 ovan!)
5. 1984 21-årig portwood, 56 % (denna lovordade vi på senaste högtidsdagen i akademin)
6. 1973 lagrad i 20 år gamla fat, 63,5 % (fantastiskt god!)
7. 15 år, single barrel, 49,5 %

Brian Kinsman visste vad han pratade om och höll en proffsig genomgång av varje sort och pekade på dess olika karaktärer och skillnader. Eftersom alla sorterna höll en hög alkoholhalt så gick det åt en del vatten - inte minst mellan varje ort.

Tillbaka inne i mässlokalen fortsatte jag vandringen mellan de olika whisky-stånden. Mycket information att ta till sig och så bjöd man frikostigt även på äldre och dyrare årgångar av Single Malts. Inga mätglas här! Och de whisky-kuponger som vi fick tillsammans med entrébiljetten var det nästan ingen som frågade efter. Ibland var det nödvändigt att ta en paus och en kopp kaffe i caféterian. Engelsmännen inleder ofta ett samtal och när de märker att någon kommer från annat land så är de både artiga och intresserade av att veta varifrån man kommer. Därför är det väldigt trevligt att slå sig ner vid ett bord där det sitter några engelsmän. Blir nästan alltid en trevlig stund.

Tiden går emellertid fort och om jag ska försöka mej på en sammanfattning av mina intryck, så var det en härlig och trevlig stämning på mässan. De flesta destillerier fanns representerade och hade också sina nyckelpersoner på plats. Kanske inte hela tiden men man kunde avtala tid om det var någon speciell man ville träffa. Alla delade med sig av sina kunskaper. Även besökarna föreföll mycket kunniga, vilket ställer krav på utställarna och arrangörerna. Medelåldern är ganska så hög. Mitt intryck av mässan i London är att här fanns samlat kanske den största kunskapen om Single Malt i världen. Whisky Live håller årligen liknande mässor på ett 10-tal platser i världen men ingen lär knappast nå upp till Londons nivå. Hit tänker jag återkomma flera gånger. Kan rekommenderas!

Sex timmar är ganska lång öppettid när allt är så intensivt. Så, efter ca fem timmar kände jag mej nöjd och lagom "rund" under fötterna, och beslöt mej för att bege mej till mitt hotell i Kensington. Vid utgången erhöll alla en kasse med diverse tidningar, info-mtrl samt en liten whiskyflaska och en flaska med den goda whiskyölen Innis & Gunn.

På lördag förmiddag begav jag mej till The Vintage House på Old Compton Street för att träffa "min" japan. Han var där och kände igen mej också. Det blev en trevlig provning inne i butiken med massor av whiskybuteljer från golv till tak. En häärlig miljö! Jag köpte min första japanska Single Malt - en Suntory 18-årig Yamazaki, sherrylagrad. Jag fick också lära mej en del om japansk whisky-industri - den tredje största efter UK och USA.

En annan berömd whiskybutik som jag besökte var BERRY BROs & RUDD - Wine & Spirit Merchants och som ligger vid St James's Street. Vännen Dag Lennartsson hade rekommenderat ett besök här. Det är den äldsta whiskybutiken i London och som ägts och drivits av familjemedlemmar sedan 1698. I mer än 300 år!! Och en del av den ursprungliga butiken finns fortfarande intakt. Snett och vint med lutande golv bestående av breda plankor. Otroligt charmigt! Jag träffade Doug McIvor, ansvarig för whiskyavdelningen. Här finns ett stort utbud av whisky och man bjuder gärna på smakprov av exklusiva sorter. Många fina egna buteljeringar. Sevärt! Kan verkligen rekommenderas.

Att besöka London är alltid trevligt. Denna världsstad som rymmer så oändligt mycket - så många sevärdheter och full av upplevelser. Jag besöker alltid några av de riktigt gamla pubarna. Inrökta, med dofter av många års öldrickande, trånga och charmiga. Att slå sig ned här med en "pint" god ale och lyssna på och studera äldre engelska gentlemän är fascinerande. Här finns en kultur som bara finns på de brittiska öarna.

I Bildgalleriet finns några foton från London

Lennart Larsson / Scriptor

Vi var fem ledamöter från akademin som deltog i årets Swedish Whisky Convention som hölls i Nacka Strand, Stockholm 2004-09-24--25. Ledamöterna var: Göran Bogren, Bengt Olsson, Torsten Persson, Bo Jonsson och Lennart Larsson.

Deltagarna kom från 22 whiskyklubbar/föreningar från Härnösand i norr till Ystad i söder och som tillsammans representerade drygt 1500 whisky-entusiaster. Vår akademi var en av de utvalda som inbjudits. Totalt var 208 personer anmälda. Detta var en fördubbling jämfört med år 2003 både vad gäller antal föreningar och deltagare. 

Samtidigt med Whisky Convention pågick Stockholm Beer & Whisky Festival i mässlokalen i byggnaden intill. Se info nedan!

Whisky Clubs Convention

Programmets huvuddelar den 24 september:

Reflexioner från Speyside och resan den

Stjärnstrands taxi, Kustpilen och plötsligt satt vi, 12 whiskyakademiker, på A Hereford Beefstouw, Kastrup, med en Sort Guld framför oss. Akademins egen härnad i Västerled hade börjat. Flygplatsens egen whiskybutik var en besvikelse. Vi väntade på bättre tider, på bättre platser. Och de skulle komma!

På väg till Heathrow fick vi den första obligatoriska kycklingen nedsköljd med Stella Artois och innehållet i två fyrkantiga flaskor, Johnnie Walker - Red Label. Det gällde att starta lågt - att skaffa sig en lämplig referensram. (Det är tveksamt om man kan komma längre ner som konnässör.) Några ledamöter smög generat ner gratisspriten i fickan, som en sista reserv, eller något att ta hem och bjuda oinitierad granne på. Hastig promenad på en av Europas största flygplatser mot planet till Aberdeen och så var det dax för den andra obligatoriska kycklingen, men bara en fyrkantig flaska. Vi var ju i Skottland!

När vi satt våra fötter på Skottlands jord stod en startklar taxi och väntade. Curator amicis, Lennart, idoga kontaktarbete skördade frukter omedelbart. En gemytlig chaufför lotsade akademins ledamöter på slingriga mörka vägar ca 10 mil in i det magiska Speyside. Efter ett par gupp som satte huvudet på rätt plats på ryggraden stod vi i hotellobbyn i The Dowans Hotel i Aberlour. Vi var framme och efter ett par djupa nyfikna snabblickar i den jaktdekorerade receptionen styrde vi kosan till den första baren. Ja, så skall en bar se ut. Här i whiskyns förlovade land trängdes en 18-årig Macalllan med en 25-årig Glenfarclas som i sin tur var granne med en 21-årig The Glenlivet. Flera tappade hakan, ögon tårades och ett stönande hördes: "Det var som fan!". Det blev både två och tre smakprov innan det blev dags för en mycket god middag. Mörkret föll och tröttheten från resan tog ut sin rätt i de sköna och lagom hårda sängarna. Snart vilade lugnet över The Dowans. Akademikerna var på plats.

Ny dag! Hela akademin åt en gemensam typisk engelsk bastant frukost med spegelägg, äggröra, blodkorv, märkliga cirkelkorvar, bacon, svamp, stekta tomater nedsköljda med gott kaffe och rostat bröd som lämpligt tilltugg. Stämningen var förväntansfull. Efter lite småspråk stod redan taxin och väntade med kosan ställd på The Glenlivet. Vi var på väg mot vårt första destilleri för Single Malt!

Vi mötte Dennis!! En jovialisk lite pyknisk person, troligen engelsman från början, som hade en välmodulerad röst och talade en så tydlig engelska att vi kände oss alla som i det närmaste nabor. Han tog oss med på en välplanerad vandring genom de olika faserna i framställningen av whisky eller som han uttryckte det "From barley to bottle". Vi stannade och verkligen beundrade de stora lökformade destilleripannorna i vacker välputsad koppar. Imponerande. Den första destilleringen gjordes i en lite större panna än den andra och destillaten hamnade i en vackert utformad liten kontrollstation, också i koppar, där chefen med jämna mellanrum kontrollerade att de hemliga gränserna hölls. Den gedigna rundvandringen slutade i lagringsutrymmena med utsikt över Josiés Well, den ständigt rinnande källa som The Glenlivet fick sitt fina vatten ifrån. Andra destilleriers källor må sina, men Josiés var helt skapad för att tillfredsställa en av mänsklighetens små svagheter, att dricka god whisky.

Det var en fascinerande syn, dessa lagerlokaler, som hade en ganska grå/svart framtoning till det yttre, beroende på en svamp som gillade whiskyluften och det fanns verkligen någon slags promille i luften. Varje fat betalade årligen 2-3 % till Angel's share. Sammantaget gör detta 1 000 000 avdunstade liter i luften varje år i Skottland. Vid denna upplysning började de flesta akademiledamöterna hyperventilera, och en viss upprymdhet började märkas.

Efter promenaden var det dags att säga "Hello" till George Smith, grundaren av The Glenlivet, som myndigt tittade ner på besökarna från sin plats ovanför den öppna spisen i hallen på väg till ett av destilleriets särskilda provningsrum för prominenta gäster. För det var vi faktiskt. Ett slags bibliotek med djupa bekväma fåtöljer och ett bord med de bästa av The Glenlivets drycker. Det var en imponerande syn. Väl nedsjunkna i fåtöljerna njöt nu ledamöterna av dagens första whisky och vi fick generöst ta vår del av det som bjöds. Vi tackade Dennis, som hela tiden servade oss med utsökt whisky och väl inövade kunskaper. Själv drack han bara vatte, något som destilleriets provningsledare alltid gjorde.

Efter att ha ätit en lätt lunch och inhandlat diverse frestande godsaker i The Glenlivet's shop så var det dags för avfärd med taxi till nästa destilleri - Glenfarclas. Vid deras infart var det flaggat med svenska flaggan, som gjorde att vi kände oss mycket välkomna. Glenfarclas bjöd oss också på en genomgång av destilleriet. Och här fick vi en nyttig repetition av produktionschefen som visade sig vara en äkta skotte med tillhörande dialekt. Efter rundvandringen togs vi omhand av marknadschefen Rebecca. Hon tog oss med till ett ytterst elegant provningsrum som var uppbyggt av en gammal fartygssalong, lämplig belysning och sex (6) olika sorter, varav en cask, med höjdpunkterna 25 och 30 år. Akademins ledamöter satt runt ett ytterst väldukat bord, iklädda representativa tröjor, seriösa och väntande. Säkert en imponerande syn för vår provningsledare. Och hon kunde verkligen beskriva vad vi doftade och smakade. Hennes språk var blommande som en Lowland, traditionsrikt som en Highland och smakrikt som en Islay. Här hade vi alla mycket att lära. Våra frågor stimulerade Rebecca till ytterligare verbala höjder. En minnesvärd stund i sanning. Kanske den bästa på hela resan. Vi fick en stor och vacker spegeltavla till vårt klubbrum!! Lennart förvaltade gåvan med stor omsorg. Den kom hem utan minsta skråma.

Dagen avslutades med en akademimåltid på hotellet med efterföljande nattfösare från barens rika sortiment.

Efter den stärkande och rikliga frukosten startade vi fredagen på Speyside Cooperage, som är ett tunnbinderi där man tar hand om de bourbon- och sherryfat som skall användas till lagring av whisky. De reparerades och kontrollerades noga att de var täta. Det var ett hantverk som krävde både styrka och skicklighet. Med en handslägga ersattes gamla ringar med nya. Allt i ett högt tempo. Vår högerhänte guide, som själv jobbat i fabriken i många år, uttryckte sig så här på frågan om det inte gav yrkesskador, allt detta hamrande och slående: "My left side is calm but my right side steadily tells me something." Lite poetiskt kanske, men fullt förståeligt när man såg produktionen. Det var ett mycket värdefullt besök och allt mer började akademiledamöterna förstå varför single malt har det pris det har.

Efter denna nya kunskap var nästa mål den lokala puben Mash Tun i Aberlour. På en tavla vid entrén välkomnades gäster, hundar och välartade barn. Vi tyckte att en akademiledamot klart platsade i denna lokal atmosfär. Det var intressant att ha besökt en lokal lokal trots att inte maten var den allra bästa. Därefter en rask promenad till Aberlour Destillery, som låg intill en liten å som rann ut i floden Spey. Vi tog en rejäl promenad i den natursköna omgivningen och studier av ett litet lokalt vattenfall, växtlighet, bl a några spännande trädarter som tydligen planterats in. Aberlour är ett litet mindre, men välskött destilleri. Efter rundvandringen och den obligatoriska provningen, där i första hand en cask, Aberlour a'bunadh på 59,8 %, vann ledamöternas gillande, kom en överraskning. Destilleriet hade en spännande specialitet. I provningssalen fanns två tunnor, ett bourbonfat och ett sherryfat, med whisky. De ledamöter som ville ha en egen flaska, egen signerad etikett och sitt namn inskrivet i en särskild bok kunde för egen hand pumpa in de ganska mörka, men välsmakande dropparna i en egen flaska och försegla. Några ledamöter tog chansen. Att ha en helt egenhändigt tappad whisky av yppersta klass i hemmets allra heligaste skrymsle är säkert inte helt fel.

På kvällen for vi med taxi till Craigallachie Hotel och en god middag som beställts redan på Kustpilen. Vi hade då kryssat i en meny, där den ena läckerheten efter den andra fanns, trots att Lars hade hotat med tvångssmakning av Haggis. Det blev inte så, utan det blev en läcker måltid, där egentligen bara en önskad dogfish saknades - vad det nu kunde vara. Det funderar vi fortfarande på. Kvällen avslutades på hotellets berömda bar med ca 350 olika sorter att testa. Vi klarade inte av alla, men försökte. Själv tränade jag "nosing" med en Rosebank (ja, ja, det är en Lowland, och en blommig sådan) av 1989. En spaning som vi gjorde var att det börjar bli vanligt att på etiketten informera om när whiskyn lagrades på fat och när den tappades i flaska. Alltså någon slags årgångswhisky. Min Rosebank tappades 2002, alltså ca 13 år och var så smakrik att man riktigt fick krama glaset för att få ut de sista dropparna. Vi hade också en lärorik diskussion med en ytterst trevlig bartender. På frågan vilken whisky han värderade högst, blev svaret: Glenrothes. Namnet hade ingen hört och inte heller sett den lite bulliga flaskan. (Men vi hittade den på Heathrow, årgång 1989, buteljerad och signerad 2000. Time for nosing!)

På lördagen for vi till Elgin för kulturbesök. Vi startade med Johnstons spinneri, där vi fick en fin rundvandring med en förstklassig guide och insikt i hur man får fram de mest utsökta kashmirprodukter. Nog var ledamöterna lite fundersamma för spinneriet och tyckte sig förflyttade ett antal år tillbaka i tiden med alla mekanik och kugghjul. Hursomhelst så var varorna av yppersta klass och priserna därefter, men det var en och annan ledamot som köpte någon liten muta med sig hem. Vi tittade på den gamla katedralen, eller rättare vad som var kvar av den, strosade i det vackra höstvädret i stan, besökte en berömd whiskybutik och tog oss sedan med taxi, den allestädes närvarande, till kusten där vi studerade tidvatten och skymtade Iverness, kände Österhavets vind - men ingen direkt hemlängtan, besökte sedan, i Dufftown, en av de mest stillsamma festivaler som skådats sedan festivalernas födelse.

Hemma på The Dowans så startade kvällen med en verklig högtidsstund. Efter ett initierande och mycket vederkvickande besök i baren hamnade vi framför den sprakande brasan för en sammanfattning av vår resa, söndag var ju hemresedag. Alla ledamöterna fick kort sammanfatta sina intryck. Efter praesidens (praeses) inledning startade Uno med sina reflektioner, vilket angav tonen för en verkligt fin kamratstund. Funderar man på kärnan i vad alla sa kan man faktiskt sammanfatta detta i vårt valspråk Cognitio et Amictia, för det var just kring dessa båda begrepp som de samlade erfarenheterna verbaliserades. Avslutningsvis hyllades vår reseledare av praesidens och hela akademin genom att bl a en vacker sandstensfärgad Aberlourtröja överlämnades som ett minne och ett tack för en alldeles fint planerad och genomförd resa. Lite kuriosa i sammanhanget var att när vi skulle bestämma storleken på Lennarts tröja invigdes en kvinnlig försäljare i avsikterna och hon åtog sig att avgöra den storlek som så att säga reseledaren gick in i. Hon förföljde det intet ont anade offret under en stund och gjorde en del mätningar och kroppsliga iakttagelser, gav sitt förslag och, som det senare skulle visa sig, föreslog det bästa valet.

Kvällen avslutades med en ytterst god middag och en fin stund i baren där ledamöterna tog sista chansen att avsmaka en valfri god whisky av en verkligt gammal årgång. Själv fastnade jag för en Macallan, 18 år. Testa den någon gång!!

Avresedagen var inne och vi hade tur med vädret. Landskapet var böljande vackert, ljungen var flammande röd och de fridsamma korna och de allestädes närvarande fåren gav det intryck som vi ville ha med oss sist på näthinnan från Skottland. Magnifikt!

Planet från Aberdeen avgick i perfekt tid. Den tredje kycklingen som cateringbolaget Delfi mördat gick åt och på planet från Heathrow hade den fjärde också fått plikta med sitt liv. Undrar om inte Jan Christer med svåger skulle ha en marknad här för att på något sätt variera menyn för Brittish Airways, som annars skötte sig bra.

Vi landade lugnt och vackert på Kastrup, väskorna hämtades ut och Anders hade avslöjat till undertecknad att, något särskilt, troligen, var på gång. Och det var det verkligen! När vi passerat det sista hindret, pass och tull, mot det markburna transportsystemet Kustpilen, stod två vänner till Anders och hejdade oss, önskade oss välkomna hem och med en stor bricka med tre olika slags Whisky framför sig. En fantastisk överraskning och ett verkligt utropstecken på resan. Meningen var att vi skulle ha examen och göra en provning på stående fot. Det var inte lätt, men ledamöterna ansträngde sig och ansträngde sig och misslyckades. Det var bara tre ledamöter som bestod provet. Reseledare Lennart - alla rätt, följd av Bo och Bengt. Övriga får anses som icke fullt godkända. Men denna senare grupp visade sin storsinthet, fast det sved lite, lite, genom en högljudd gratulation till segrarna varvid två danska poliser visade sitt intresse. De lugnades dock ner omedelbart, säkert beroende på ledamöternas aktningsvärda och stilfulla uppträdande in i det sista. Ett antal bortförklaringar hördes från förlorarna. Anders ska ha mycket beröm för sitt kreativa infall.

Kustpilen var inte på sitt bästa humör, utan krånglade en del med försening som följd. Men vi kom hem med Stjärnstrands hjälp och ytterst belåtna med vår första längre whiskyresa. Men, vi planerar redan nästa resa . . . .

Inge Carlström
Praesidens, primus inter pares

Det har nu gått ca en månad sedan akademin gjorde sin första nationella resa till Ven. Det är dags för nostalgiska minnen att blomma som en katapult för kommande framtida äventyr. Så här var det ju. . . .

8 ledamöter plus 3 gäster äntrade "Gertruds Buss" med Gertrud själv vid ratt och spakar. Som det skulle visa sig så kunde akademin inte fått säkrare och mer förstående transportör. När alla kommit ombord startade vår härnad med Jan Christers uppvärmare till knäckandet av Inges hven-nötter i pedagogisk specialtappning. Varje akademiledamot med Venupplevelserna fortfarande strömmande i artärerna är nu ytterst familjära med allt från Einar Tamabarskälvers insatser i slaget vid Svolder till färgen på den grönfläckiga paddan, en nyligen inplanterad utdöd ras (hur det nu kan hänga ihop) på Ven.

De väsentliga väsentligheterna startade egentligen på Ekerödsrasten där ansvarige resespanare Bengt lagt upp en mycket intressant provning. I en högtidlig stund under vasstakets på Ekerödsrasten hägn avprovades en 12-årig Scapa (det andra destilleriet på Orkney). En ytterst spännande aperetif-whisky med en honungsarom som var unik med andra ord "a delicate silky-smooth single malt". Enligt provarkolleger har whiskyn "fångat aromen från ön där tiden började" (Orcadia, nuv Orkney). Vilken start!! Här presenterade sig också gästerna Anders Tillborg, Lars Joelsson och Per-Anders Johansson. Samtliga var ett härligt tillskott till trevnaden.

På ett knappast underligt sätt gick sedan resan allt lättare, snabbare, trevligare och trivsammare. Ledamöternas spontana historier var klart ekivoka fast med ett och annat subtilt inslag. Spanare Bengt, som på ett föredömligt och initierat sätt fullgjorde sin uppgift, bjöd sedan på en Folke Andersson-specialitet, Part nan Angelen. Dessa undanräddade dropparna från Änglarnas del (det som avdunstar vid lagringen) som förunnades Venresenärerna var en blandad Ilay-Orkney-whisky med en lätt röd ton, en maltig och torr doft samt med en smak där tydliga stråk av honung och ljung klart noterades. Av de årligen producerade 2700 flaskorna fick vi avnjuta Nr 2283.

Den kamratliga stämning var en oförglömlig "peak" som var genomgående för hela resan.

Efter den 20 minuter långa båtturen, som i lätt bris inte orsakade den minsta indisposition hos någon ledamot, gled akademin in i Bäckvikens hamn. Efter en kort busstur inkvarterades vår studiegrupp i mycket trivsamma fyrapersoners stugor i Backafallsbyn. Den ytterst ändamålsenliga möbleringen gjorde det möjligt att bedriva enskild träning inom gruppens ram (en provningsvariant som praktiserades med framgång under vår ö-vistelse).

Redan efter den näringsriktigt komponerade lunchen var det dags att pröva ut en lättmanövrerad gul Hvencykel. Den naturkulturella delen av vår resa startade med ett besök på Tycho Brahes Uraniborg och Stjerneborg. Särskilt besöket på Stjerneborg med dess ljud- och ljusspel i anslutning till Brahes vetenskapliga utrustning visade på vetenskapsmannens noggrannhet i mätningarna. Hans sista ord "Måtte jag inte ha levat förgäves" besannades ytterligare och personifierades när akademin mötte Tycho som mäktig staty där hans imponerande universumsblick riktades mot oändligheten särskilt fokuserad mot stjärnbilden Cassiopeja. Hans banbrytande insatser, som visserligen något långsökt men dock, kan jämföras med akademins egna studier gjorde att denne 1500-talets gigant valdes in som den förste virtuelle medlemmen i akademin, dock inte på någon stol. Välkommen Tycho.

Dessa historiska vingslag gav en god akter-om-tvärs-vind till den ljusa 1200-tals kyrkan S:t Ibb. Här fanns en del bevarade målningar, bl a Livets träd med Adam och Eva på var sida. En vacker och säkert också stämningsfull helgedom när den används. (Den är i bruk från maj t o m september). Omgivningarna med vykortsbetagande utsikter gav tid till en stunds tankeutbyte. Efter en styrkande maltstund hos en glad krögare togs kompassriktningen ut till Backafallsbyn och dess enskilda middagsförberedelser i grupp.

Akademin inledde middagen med en verkligt spännande och för de flesta ledamöterna unik provning. Programmet bestod i att testa årgångar hos Springbank. Backafallskrögaren visade sig vara en ytterst kunnig och charmfull föreläsare som gjorde att ledamöterna ansträngde sina sinnesorgan till det yttersta. Den första whiskyn förbryllade ledamöterna och förvåningen var stor när det visade sig att den kraftigt bärnstensfärgade drycken var en 63% 1-åring. Samtliga ledamöter kände att det var "något lurt", men ingen kunde avgöra vad. Intressant utgångspunkt för lagringsdiskussioner.

Den andra visade sig vara en 10-årig standard på 46% med en något ljusgrön färg och karaktäristisk fruktsmak, lite åt övermogna plommon. Här fick vi lära att om en whisky har en grön nyans så har en del av lagringen skett på rom-fat. Ledamöterna fick nu insikt i att Springbanksdestilleriernas välrenommerade rykte inte på något sätt var överdrivet.

Den tredje provningen var mjuk, ganska honungssöt whisky med citrusinslag. Den var 12 år och helt lagrad på rom-fat, vilket gjorde att den gröna nyansen var djupare. Mycket njutbar!

Kvällens avslutande sort var en brunröd 15-åring med smak av mogna frukter, jord och lite vanilj. Här var lagringstiden 70 % på sherry-fat och 30 % på rom-fat. En ytterst välsmakande whisky med en ursprungsstyrka på 46 %.

Den gedigna 2-timmarsprovningen var ytterst lärorik och den djupare bekantskapen med de ytterst välsmakande dropparna från Campbeltown med den helt hantverksmässiga tillredningen var eb njutning för ledamöterna. Den upplevs gärna igen.

Den vällagade middagen, där någon till och med gav sig i kast med den kulinariska höjdpunkten Hvenpasta, var mycket upplevelserik. Ledamöterna tog sedan chansen att göra helt individuella träningar ur den mycket välsorterade baren. Möjligheterna att testa ovanliga rariteter var i stort sett obegränsade. Den dyraste, ca 1000 kr/cl, var det ingen som vågade sig på. Dock fick huvudspanare Bengt en chans att känna doften. Han var något tvetydig i sitt omdöme. Kvällen avslutades med ett intressant schackparti med pjäser modell större, där de tveksamt goda råden var fullständigt förödande för de något spelrostiga kombatanterna. Speciellt "damoffren" var så förbryllande att en seriös analytiker troligen aldrig skulle förstå storheten i taktiken. Hvenmörkret omslöt efterhand de trivsamma stugorna och endast någon liten tomte var fortfarande kämpastarkt vakande.

Efter en härlig frukost på hotellet var det tid att göra en naturmotion. På de gula Hvencyklarna genomfördes nu en tur i ett fantastiskt väder som knappast kan överträffas ens i Sydeuropa. De trampstarka ledamöternas härförare, ceremonimästare Torsten, var en ledarfigur som ingav det största förtroende. Under hans välorienterade och taktvänliga kommando kunde nu ledamöterna naturnjuta av hela Ven, med lämpliga stoppeställe för hvila, kontemplation, reflexion och samspråk. En tur som länge kommer att arkiveras i upplevelsernas småbildsarkiv.

Den avslutande lunchen, den vältimade bussturen och den betagande båtturen gjorde att tiden snabbt försvann och ledamöterna fann sig snart sitta i hembussens förvar i den trygga Gertruds ansvarstagande hägn. Efter en bensträckning vid den numera i whiskykretsar berömda Ekerödsrasten var ledamöterna snart mycket välbehållna, med många fina minnen och en fördjupad kamratskap hemma på det trygga Listerlandet.

Samtliga ledamöter och gäster bidrog till att akademins första nationella resa blev en fullträff. Dock måste framhållas att överreseledare Lennart planerat minutiöst, att fond- och skattmästare Jan Christer ekonomiska kalkyler var i det närmaste öresperfekta och spanare Bengts näsa för utsökta droppar var avundsvärd. Varmt tack till alla.

Med whiskyakademin i tiden - från Ven.

Inge Carlström / Praeses

[Uppdaterad 2012-01-28]